Bohuslän-Dals svarthöna tros ha kommit till de nordiska länderna under 1800-talet via sjöfarare. Man tror att hönan har sitt ursprung i Moçambique på grund av en beskrivning av en höna som en holländsk sjöfarare skrev 1635, som liknar svarthönan. Den har sedan dess anpassat sig till klimatet i Norden, och har beviljats lantrasstatus. En lantras är ett djur, mer specifikt ett husdjur, som har anpassat sig genetiskt till sin miljö genom naturligt urval. Det finns inga inhemska raser av hönor i Sverige, utan alla hönor som idag används som tamhöns har importerats hit och sedan anpassat sig och därmed blivit våra lantraser. De förmodades länge vara utrotade, eftersom de konkurrerades ut av mer förfinade importerade raser under 1800-talet, men man återfann några bestånd höns på 1980-talet, och arbetar sedan dess med att återuppbygga bestånden. I Sverige är det Jordbruksverket som är myndigheten som är ansvarig för att skydda och bevara lantraserna. Svenska Lanthönsklubben har därför bevarat svarthönans gener i en genbank ända sedan 1991. Generna härstammar från en flock som köptes av två bröder i Bullarebygd 1958, som i sin tur hade fått hönsen via sin mors brudgåva vid sekelskiftet från Norge. Norge är också det land där rasen först tros ha anlänt till Norden.
Även om svarthönan har anpassat sig till sitt nya klimat bevarar den vissa genetiska egenskaper som den hade ursprungligen, till exempel att dess kött är mörkt. Svarthönan lever också upp till sitt namn, då inte bara dess fjädrar är svarta, utan också näbb, kam, ben, slör, ögon och hud. Den svarta färgen har överlevt olika försök till avel, då det genetiska draget visat sig vara dominant. Hönan lägger dock vita ägg, och fjäderdräkten kan ibland skimra i grönt, vilket ger hönan något av färg.
En speciell egenskap som svarthönan har är att den gärna flyger. Men den är också en utmärkt värphöna som lägger ungefär 140 ägg om året och gärna ruvar. Den är dessutom en tålig höna.
Den återfinns framförallt i Bohuslän och Dalsland, men förekommer också i Norge. Svarthönan används inte i kycklingindustrin i Sverige, utan hålls framförallt i mindre flockar som husdjur, värphönor eller en kombination av båda. I Svenska Lanthönsklubbens vård ökar svarthönans popularitet långsamt men stadigt.
